I dag skålar jag inte i Champagne

tudelat budskap & mitt demokratiska 
bidrag FÖR mångfald

Tänker himla mycket på hur det kan komma sig att kommentarsfält svämmar över av rent elaka påhopp. Över hur en människa kan sjunka så lågt att den skriver "han var en sandneger ändå. Idag skålar jag i champagne!", angående en ung, begåvad, beundrad och älskad dokumentärfilmares död.
Över att det knappt verkar finnas pengar till polis och sjukvård. Ändå kastas det stenar mot utryckningsfordon.
Över klotter och söndersparkade busskurer som vad det lider blir till ännu en inställd avgång. En reducering som i slutändan drabbar någon helt annan än idioten som orsakat eländet.
Över arrogans och en jag-går-först-mentalitet.

En människa som tillbringar fritiden med att håna eller försöka väcka reaktioner genom kränkningar kan ju inte vara lycklig. Kanske är fri tid allt hen har?
Tror beteendet jag ser är symptom på en inombords frustration. En klåda som kan lindras av uppmärksamhet (nättroll), shopping (ehm, läs en kändisblogg) eller genom att sätta sig i falsk respekt (vapen, gäng, rasism, huliganism).

Jag är också frustrerad- över att se hur galenskapen sprider sig.

I går blev jag betraktare av ett kompisgäng tonåringar. Du vet, Epa, moped, visa röven, bröla, raljera bögeri... Saker som återkommer i generationer och bara är så tröttsamma. Oskyldigt kanske. Eller eventuellt inte.
Om fem år bråkar de i krogkön, kommer ihop sig med vakten, blir avvisade, slår ner någon stackare på väg till bilen, kör på fyllan, sitter inne en alltför kort tid för att förstå, kommer ut, får ett barn och för vidare hur en riktig man ska vara och hur en riktig kvinna inte ska vara. För vidare vem som är svensk och vem som inte är svensk. För vidare vad som är okej att håna och vad som är heligt.

Fast vet du vad som oroar mig mest? Att galenskapen och frustrationen numer verkar sträcka sig från tidig ungdom till åldern som kommer långt efter pensionen. Så var det väl inte för tio år sedan? Vad blir någon utan förebilder? Varför ges elakingarna så stor uppmärksamhet? Var ska vi andra hitta vår ork att fortsätta le?

Nu finns bara du och jag kvar, det är viktigt att vi hjälper varandra hålla ställningarna.




♥