Stunder blir till minuter blir till en månad blir till ett slut

immig "fidel castro"

älskade strand & hav

myntonad- så god- prova!

något skuggar tillfälligt lyckan

sand mellan tår

leende nakis

ett under för fötter som är som fötter är mest

räkna med mig!

Semesterns sista kväll är det lätt att finna mig suckandes, kisandes och lite vemodig. Inte för arbetet i sig utan för det inrutade, mindre spontana. Det sociala spelet. Ramarna, gränserna. Avsaknaden av sand mellan tårna. Vetskapen att skrattet studsar lättare mellan klippor och vatten än...

För att underlätta kvällen var jag noga med att tillbringa dagen, HELA dagen på stranden. Känna den där sanden, höra vågorna, andas luften och finna acceptans i mitt inre. Tusen människor till verkade ha samma tanke för jösses så packat det blev vad dagen led.

Men så finns det andra sätt jag är irriterande positiv på. Jag längtar efter rutin och svalka. Efter att känna fredag. Efter långkok och promenader. Efter dagliga möten som väcker tankar. Efter mina och kärlekens sms.

Tidigare i kväll kom jag att tänka på att en av de saker jag var allra mest rädd för när jag flyttade till kärleken, flyttade till Skåne var att våra kärleksfulla samtal och sms skulle bli till "köp hem peppar, smör och kattmat. glöm inte tvätten."

Så blev det verkligen inte. Vi skriver fortfarande poesi till varandra varenda vardag- något som gör mig förväntansfull inför morgondagen. För då är sommarsemestern över för detta år.

Önskar det är just så här varje älskad, långsamt jäst och välgräddad liten kanelsnäcka känner sig!




♥