Har promenerat vovvar i gråväder, sådär så det känns som regnet vilken minut som helst kommer sluta vela och börja ösa. Fuktigt och med himlen så tung att den nästan vilar på min axel. Ett idealiskt väder att komma hem till. På riktigt. För det är svårt att vara tungsint till färgprakt och blå himmel och tungsinne det kräver jag rätten till titt som tätt.
Tänkte på Avenyn. På när vi satt på en uteservering och åt yoghurtglass, i sol och blå himmel. Trötta fötter, för varmt för tunnaste jackan. Jag tog en bild men utan att kunna föreviga det allra mest speciella, nämligen känslan. För kring bordet intill halvlåg nämligen ett gäng häftiga tjejer som ömsom pratade om en kväll som varit och ömsom, i kör föll in i den sång som hördes ur caféets högtalare. Håkan Hellström och de kunde varenda textrad. Sådana ögonblick sparar jag på, de spontant och enkelt extraordinära.
Kanske för att det kändes som en vibration i kroppen hur jag till synes slumpmässigt var på exakt rätt plats vid rätt tillfälle. Att stunden var gjord för att värma just mig. För vad är egentligen oddsen att just jag skulle besöka staden just denna helg och välja att stanna just där just då?
♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar