Tufftuff dag

Har haft en hel dags utbildning i matsäkerhet. För någon annan ("normal") människa kanske det skulle ha varit upplyftande- gudarna ska veta att stämningen, kollegorna och kurshållaren var toppklass. Skratt, prat, lunch, samtal, humor, öppenhet.
För mig fungerar det dåligt, ändå. Jag blir spänd (kanske kommer jag bli ombedd att kliva fram och prata inför gruppen, kanske får jag frågor som jag måste svara på inför densamma). Ångest. Min hela dag går därför åt till att klura på när dessa moment eventuellt kommer in i bilden. Blir nervös och kan inte ta in informationen och vara med.
Jag vet inte när eller varför jag blev så här- har funnits med mig så länge jag kan minnas. När jag skulle lära mig engelska i grundskolan, när jag skulle lära mig dyka, i alla kompisrelationer så långt tillbaks jag kan minnas... Har varit tyst och fundersam och sedan gått hem och sovit på saken. Allt jag inte kunnat öva på ensam har det inte blivit något av.

Idag vågade jag inte ens svara på vid vilken temperatur vatten kokar. Fast jag fick frågan.

Redan när jag fick denna kurs på mitt schema bytte jag i farten ett par ord med chefen om känslorna som genast börjat fladdra i min kropp. Känner förtroende och vågar. Berättade hur jag reagerar rent fysiskt och att det känns oroligt i bröstet. Är oerhört tacksam över att åter ha en stabil chef, en där jag vågar dela med mig av förtroenden och blir hörd.
Maria återkopplade till mig bara några dagar senare och hade kollat med kursledaren hur dagen skulle läggas upp. Hon poängterade även att vi kommer fixa det här tillsammans. Att vi jobbar tills det är godkänt... Ett annat sätt att försäkra mig att någon håller mig när jag behöver. Guld värt.

Har inte fått provresultatet än och vet att jag svarat fel på några frågor. Kanske får jag bakläxa? Står och faller livet med det?
Fast, vet du? Dagen var inte hälften så jobbig som den kunde ha blivit om jag inte haft stödet i ryggen. Som den varit om jag inte vågat berätta hur paralyserad det här gör mig.

Kanske kommer vi tids nog över den här kanten hos mig vad det lider? Jag har vågat blotta en rädsla och det är en början... Visst är det?




❤️