Vet du vad jag tycker?

... frågade jag taxichauffören.

Där stod jag då, i Åsum. Iklädd svart spetsklänning, färgglad sjal och bohemisk kofta. På fötterna tofflor för sårets skull. Plåtade och väntade på taxin som skulle ta mig de sista sex kilometrarna hem.
Bilen kom snabbare än vad som var utlovat och chauffören frågade ogenerat ifall jag klivit av vid fel hållplats? Nej, så var det ju inte helt och jag berättade.

Väl hemma på uppfarten fick jag veta att chaufförens fru nyss tagit taxi-kort och denna dag hade sin första körning utanför Sveriges gränser. Hon hade inte sovit på hela natten av nervositet. Färden bar av till en ambassad i Köpenhamn. Vi pratade några minuter om nerver, om hur vi växer när vi utmanar rädslor. Samtidigt som jag klev ur bilen sa jag till chauffören:

- Vet du vad jag tycker? fick naturligtvis en skakning till svar "jag tycker du ska köpa en vacker bukett blommor till din fru och möta henne med dem när hon kommer hem. För att visa hur stolt du är!"  Till min förvåning får jag inte ett ansträngt skratt till svar utan en glittrande blick, en entusiastisk hand i ratten och ett "det du, var en bra idé! En jävligt bra idé!"

Att somna och vakna fel behöver kanske inte nödvändigtvis vara alltigenom ont?



♥