Dimma, limma, simma, minna...

jag finns här om du behöver hjälp... med att äta
en köttbulle...

en massa bullar blev det!

välkomstceremonin när husse
behagade komma hem

jag ♥ färg

lönnen här hemma

solen går snart ner...

Lyxig dimma från morgon till kväll. Mitt-på-dagen-promenaden var vacker, lång och skönt ensam. Så där tyst att mina tankar fick plats. Ingen kamera eller mobil med på färden. Hundarna nosade fritt och jag kunde jobba med min stela rygg. Utöver att lyss till grenar som brast, änder som flaxade och hundtassar som busade fanns det inte mycket annat att göra än att gå. Se. Dofta. Samvetet tyckte sedan det var helt okej att läsa hundra sidor i bok och matmoran i mig klagade inte över att köket blev till en köttbulleverkstad. Sista bilden är tagen ungefär femton minuter innan lampan släcktes. Väcker en särskilt närvarande känsla att stå på en drömskt dimmig åker och se solen, motvilligt gå ner.

Tycker om det. Hösten. Som en efterfest där vi slänger klackarna åt sidan och går i strumplästen när huvudattraktionen dragit sig tillbaks. Pratar om saker som faktiskt betyder något på riktigt. Kastar masken, äntligen slappnar av och är fullständigt förtjusande människor. I all vår enkelhet.




♥