Ännu en morgon när staden vaknar

staden tidig morgon...

... i julmundering

nybygget ser ut som 3000-talets kyrkogård

ogräset frodas i pallkragarna, går
märkligt nog hur bra som helst att 
decemberrensa jorden

äntligen blå himmel

allt ljus på skönheten

juligt hemmavid

Denna pigga morgon gick jag direkt från nuvarande jobbet till det kommande. Känns pirrigt glatt att bli introducerad, få veta mer och låta känselspröten sondera stämningen även bakom kulisserna. Är känslig så det här är viktigt för mitt kommande mående. Vad spröten säger? Ingenting annat än att miljön är perfekt för mig. Uppriktigt, vänligt, enkelt, högt tak och allt det där som ibland uttrycks i visioner men aldrig når längre än så. Leendet som faktiskt når ögonen.

På väg till nya jobbet stannade jag, trots att jag var stressad för att ta någon bild här och någon där. Hoppade till när jag hörde en röst som i mörkret bakom mig frågade vad jag hade för kamera. Hann tänka att nu jädrar händer det, jag blir rånad på öppen gata! Vände mig om och fick se den mest förtjusande äldre herre. Han sa sig vara en erfaren fotograf av vardagshändelser och var glad att det fortfarande finns ungdomar (vemdå, jag?) som ägnar sig åt vettiga sysslor. Trots att jag borde ha skyndat blev vi ståendes att prata. När vi skiljdes åt visste jag att han har många tusen bilder hemma som ingen bryr sig om. Inga barn. Att han går sin morgonrunda innan den frukost som frun dukar fram. Nu skulle han hem och raka sig, äta och sedan var det dags för promenad nummer två- denna gång tillsammans med frun. Han känner att ingen har spontan tid för någon annan längre och var så glad över vår pratstund. Jag känner samma.
Tänk att två personer i så olika skeden av livet kan ha så mycket att dela. Sådana möten jag lever för.

Fick halvspringa sista sträckan till Maxi och charken för att inte alldeles och direkt göra bort mig! Kom fram med rosiga kinder och varmt hjärta- det vet jag märktes.




❤️