Dagarna rasar förbi och undertiden läker jag. Känner i varje skrattnerv och balanstråd hur jag åter blir den jag var. Skrattet kommer spontant och det gör inte längre lika ont att berätta om hur det blev så här desperat tokigt. Jag gjorde så i fredags och hur osannolik historien än kan verka så blev jag trodd. Såklart, för jag far inte med osanning.
Tror det var när jag en irriterat grå dag greppade bilnycklarna, bad kärleken med vovvar möta mig på andra sidan skogen, rullade ut från parkeringen och bara körde som revolutionen i mig tog fyr. Första ensamma stunden vid ratten på sex år och jag var inte längre rädd.
I januari börjar jag på ett nytt jobb. Har fått så många grattisar, kramar, lyckönskningar och ryggdunkningar att det är osannolikt. Åh, som jag ska förvalta den här chansen och förhoppningsvis möta ett gäng nya stjärnor. Som jag beundrar och vill göra allt för.
Fast den uppslutning jag känt de senaste dagarna, den kommer jag vara evigt tacksam för. Och just dig, dina ord, ditt ansikte glömmer jag aldrig, var så säker!
Från hjärtat, TACK!
❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar