Att vara sann mot mig själv

blues deluxe

tårfylld eftertänksamhet

matte! solen skiner, kom ut å lek...

lättare att andas

åh, så vacker! finns hopp...

Blir ordentligt sorgsen när besvikelsen väller över, min av tid, väl tilltagna kant. Oändligt skör. Länge sedan jag snyftat som jag gjort de första dagarna denna vecka. På väg hem, på väg bort, på bussen och till sängs. Men vet du? Ur tårar växer styrka, för den som orkar vänta. Det har livet hunnit både lära och övertyga mig om.

Kan inte påstå att jag är en bättre människa idag än jag vad jag var i måndags. Men jag är en mer upplyst människa, en lite annan människa.

Vet du vad mer? När jag sjunger min blues känner jag tydligt från vilka håll kärleken och välviljan strålar. Att jag har en solid skara människor som älskar, lyssnar och har tid. Som, när de frågar "hur är det?" inte väjer för ett ärligt svar. Plockar upp den tråden och fortsätter mitt liv klokare. Klokare och ännu lite mer övertygad om att fortsätta vara sann mot mig själv. Och för mitt sätt att prioritera.

Nu. Min rumpa delar stol med en Gun-Gun som låter sig bli klappad och halvt sutten på. Hon må vara skygg på gränsen till osynlig men när jag behöver så finns hon där med sina genomträngande, uppmärksamma ögon. Jag räddade henne en gång, nu finns hon här för mig.

Fortfarande låg men likväl tillbaks i uppdaterad version. 

 ♥