Latmask & förskräckt fascination

tage tycker till

I morse var jag alltför trött i fötterna för att orka gå från jobb direkt till gymmet. Dessutom duggregnade det. Latmasken slog till...
Väl hemma tackar jag dig lilla mask för utan dig hade jag kommit till gymmet trött, sur och utan skor. Dessa låg nämligen kvar i bilen sedan söndags-träningen. Kan bara föreställa mig hur ilsken jag varit när jag upptäckte det i omklädningsrummet och med en och en halv timme att fördriva till nästa buss.

Sitter och läser det senaste om MH370, det försvunna planet. Har snöat in helt på den här händelsen och funderar över mysteriet dagarna i ända. Hur kan ett plan bara försvinna? Visst måste det väl ha landat någonstans? Det här kan väl inte röra sig om en slumpartad krasch? Vad händer med de 239 passagerarna? Lever de, kan det vara så väl? Märkte de att planet långsamt kraschade alternativt kapades? Vad hade jag vågat tro och tillåtit mig känna om någon av mina älskade var ombord? Hade jag kunnat låta bli att hoppas? Varför tar ingen på sig dådet ifall det rör sig om terrorism?
Det här är det mest olidligt motvilligt fascinerande och mystiska jag varit med om under min livstid och jag hoppas på ett lyckligt slut. I andra hand hoppas jag på ett avslut, en vetskap. Känner mig så berörd av hela den här historien.

Resonerar ofta med mig själv kring kriser och delade häromdagen mina tankar med världens bäste älskade. Han som aldrig skrattar eller avfärdar. Delade till exempel vetskapen att hela min kärnfamilj kommer resa tillsammans ner till Stockholm, där vi alla ska mötas. Tänk om något händer och alla skulle försvinna på samma gång! Har slagits av samma tanke när mamma, pappa, syster och syskonbarn färdats mot Skåne i gemensam bil. Livets sårbarhet. Mina tankar är inte av den naturen att de gör mig rädd eller mer ängslig utan de bara filosoferar runt i mitt huvud.
Har inte varje tänkande människa slagits av samma insikt? Tror min väcktes när jag läste att kungafamiljen aldrig reser i samma plan och jag med ens förstod det vettiga i tillvägagångssättet.
På samma vis tror jag mig kunna känna med en flykting, en mamma vars barn drabbats av en sällsynt sjukdom, en heroinmissbrukare eller en man som jobbar med sviterna av Alzheimers redan vid en ålder av 41 år.




☛   ♥   ☚