... en läxa, en påminnelse om att inte göra fel igen.
 |
| stilla |
Vet inte om jag berättat varför jag lämnade Facebook eller om varför jag startade den här bloggen?
Gör det nu, med bakgrund och allt.
När man flyttat så många gånger och så pass långt "hemifrån" som jag ändå gjort blir det lätt omständligt med kontakten. Du vet, att få till det där telefonsamtalet eller tiden att besöka flera orter under semestern. Tycker mycket om att läsa vad mina tidigare arbetskamrater hittar på, att följa med i hur mosters killar växer och av att vara delaktig i det vardagliga. Finns
så många kloka människor jag saknar och tänker på dagligen.
Flyttade nämligen inte för att jag saknade vänner, flyttade då kärleken råkade höra hemma i Skåne. Ett Skåne som jag tog till hjärtat redan under mitt första, förälskade besök.
Facebook var således ett bra forum för att visa min vardag och samtidigt läsa om andras dito. Jag hade relativt lätt att sortera bort oönskad information och lika oönskade åsikter.
Sedan hände något med mig. Jag blev modigare? Jag tappade förmågan att le överseende? Jag fann mig själv? Vet inte, för att vara ärlig.
Det jag däremot vet är att jag har noll tolerans mot rasism. Noll tolerans mot sexism. Noll tolerans mot mobbning. Noll tolerans mot översittare. Jag kan för mitt liv inte spela med.
Åter till Facebook, där jag märkte att andras åsikter påverkade mitt humör och engagerade mig på ett negativt sätt. Facebook är nämligen sin egen fega värld, många gånger. Jag tog det kloka beslutet att lägga ner kontot.
Till den fredag förmiddag som jag fick ett sms om att Ulla blivit storasyster. Ombads gå med igen för att kunna följa "Valpresan". Skapade ett nytt konto, noga med att inte lägga till nya
vänner eller engagera mig i annat än bebisbilderna. Fast det är ju helt omöjligt att inte bli engagerad.
Med en Tage busandes i soffan, en Ulla sovandes i famnen och ett inre fyllt av ilska över något jag nyss läst är det naturligt att åter lämna för att aldrig återvända. Hoppas, tror och märker att gamla och nya vänner hittat hit.
Min förhoppning och uttryckliga önskan är du ska må bra här. Du kan naturligtvis tycka annorlunda och gör förmodligen så många gånger. Så länge vi är snälla och värdiga är det okej!
Tolererar inte grupper som "
vi som inte tycker att negerbollar är nedsättande". Klart som tusan att det är. Blir förbannad ända in i själen över det respektlösa i ett sådant påstående.
Se lite längre än ditt eget perspektiv och ta in det faktum att människor hållts som slavar, blivit bespottade, fråntagits alla sina rättigheter och tilltalats med nedvärderande benämningar. Ord skapade enkom för att trycka ner. Nigger är ett av dem.
Är förintelsen påhittad, den med? Vore det okej att starta en grupp som heter "
vi som inte tycker att bögjävel är ett slagord?" Sälvklart inte.
Kanske är det så enkelt att vi människor inte tror oss vara viktiga nog för att kunna såra? Att vi inte förstår att våra ord och handlingar betyder något i ett större sammanhang?
I Göteborg händer det i dagarna saker som jag tidigare inte förknippat med Sverige, detta på grund av att någon eller några roat sig med att kränka andra å det grövsta. Sedan går det överstyr, som det ju så lätt gör.
Ät din chokladboll men visa lite jädra respekt och ryggrad. Jag menar allvar i att vi ska vara snälla mot varandra...
♥
