Det stora vemodet

Ludde kör brandbil

Väcker en längtan jag inte visste fanns

Grabbarna + Ulla

Min fina mamma

Jag, på väg

Pappa och Ludde

Min gudson ♥

Jag älskar dig du solstråle!

Ibland undrar jag hur jag kunde flytta så långt ifrån min familj. Har haft den stora turen att få en familj här med men det är klart jag ofta saknar min egen mamma, pappa, syster, syskonbarn, mormor och morfar.
När jag haft flertalet av dem hos mig en period och dag för avsked är ett faktum då blir det vemodigt på gränsen till svart.

Flyttade till egen lägenhet när jag började första året på gymnasiet då att pendla tio mil enkel väg varje dag för att ta sig till skolan skulle ha tagit alltför mycket tid. Skolåren var roliga men samtidigt var jag för ung förstår jag nu när jag ser i backspegeln. Mycket att ta hand om för en som nyss fyllt sexton år. Tvätt, ekonomi, matlagning, säga nej till fester i ens lägenhet och trots allt tycker jag att klarade det galant! Pengarna gick förvisso ofta till kläder, matlagningen var av det enklare slaget och jag var alltid välkommen hem till mormor och morfar, mätt som hungrig. Säga nej hade jag inte svårt för då, den våndan kom senare i livet.
Det jag i backspegeln inser gick förlorat var det inrutade familjelivet. Än i dag ber jag min mamma visa mig saker som jag vetat ifall jag bott hemma längre.
Fyller snart 33 år- har haft eget hushåll i mer än halva livet.

Kanske var det därför jag i vuxen ålder utan annat än glada fjärilar i magen packade hela mitt bohag och flyttade till en ny stad nästan 200 mil från hemtrakten? Jag ser inte mig själv som vare sig spontan eller särskilt förtjust i förändring, nämligen.
Ångrar inte flytten, tvärtom, jag anser den vara min miljonvinst i livsspelet.

Tack mamma, pappa och Ludde för glada dagar och fina kvällar. För utflykter, loppis, kvällssnack,  strandpromenad och mängder av god mat. Vi ses om en månad igen fast då i midnattssolens land... Vad vore jag utan era andetag?

♥