Att ha problem med en hund betyder inte nödvändigtvis att vi har en problemhund. Kanske har vi en hund med problem? Kanske skapar vi problem för vår hund? Kanske har vi problem, inte hunden?
I vilket fall så har jag problem med Tage och vet för mitt liv inte hur vi ska knäcka denna nöt. För medan jag tålmodigt kan träna honom i möten med barn eller i att åka buss utan att morra- lika svårt har jag att förstå hur jag ska få honom att sluta markera inne.
Han är inte kissnödig, vi går ut i tid och otid. Han får varje dag en långpromenad där han springer fritt, denna kompletteras med kortare rundor. Han dricker normalt och har inte börjat läcka i och med kastreringen. Han aktiveras, det gör de bägge två, tro mig.
Tage är ett kapitel för sig och har så alltid varit. Kärvänlig och mysig till tusen men dessvärre osjälvständig i samma omfattning. Han visar tydligt, med tassarna, hur han vill ha det och slokar med öronen när hans människor inte vill sitta ned och klappa. Han klättrar på ens ben för att få komma upp i famnen och slutar först när han blir tillsagd på skarpen. Tar väl en tre minuter innan klättrandet och gnyendet fortsätter. Taggen är herr charmknutte själv, uttrycksfull, framåt, spexig och lojal. Men lika mycket som han älskar sin flock, lika svårt har han för allt som faller utanför.
Jag kan inte leva med en hund som pissar på bordsben, i sängen och på varenda matta. Min påhittighet börjar ta slut. Min lust likaså.
Gör mig förfärligt sorgsen att känna så här. Förfärligt sorgsen.
♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar