Årets första promenad

inte för inte som skåne sägs vara ett grått hål
perioden november-februari

I går var jag äntligen frisk nog för årets första promenad med de små trollen. Vi hade det så skönt där vi plumsade i snö samtidigt som sinnet på något vis förstod att det minsann kommer en vår. Jag är väldigt, väldigt glad över snön då jag har svårt att komma vidare från hösten utan att ha fått rå om det kyliga och vita för en en stund. Du vet- fått göra snöänglar, kasta snöboll, blinka snöflingor ur ögonfransarna och haft frusna fötter...

Emellertid höll vår promenad på att sluta i tårar och tandagnisslan- den var i vilket fall rejält kaotisk under några minuter.

Har en granne med två jättar till hundar. Knackade för ett par månader sedan på hos den grannen, en trevlig och tillmötesgående man, och sa att jag kände obehag när jag passerade hans tomt. Bägge hundarna skäller och morrar oavbrutet där de springer lösa i trädgården. Denna bara var avgränsad med ett klent staket. Han lyssnade, satte upp ordentligt staket och flyttade dessutom detta ett tjugotal meter från vägen. Föredömligt.
I går när jag och vovs var på väg hem kom så två gigantiska djur rusande, skällande och morrande från detta hus, ut på den hyfsat trafikerade vägen och rätt mot oss. Jag insåg direkt att jag inte hade en chans att ta upp mina i famn. Så jag vrålade och sparkade och bet(!) den ena hunden.
I vilket fall, hade hans hundar velat ha ihjäl mina så hade jag inte haft något att säga till om. De var mest nyfikna och lyckliga över att kommit loss. Fast så känns det såklart inte där man står och fruktar det värsta. När jag väl förstått att ingen skulle hugga någon annan (utom jag då) så kom nästa pärs i form av tung trafik på vägen där vi stod. Lastbilar som försökte väja och grannens ena hund som inte ville bli infångad. Jag ställde mig helt sonika mitt i vägen och tvingade bilar att stanna. Vissa gestikulerade irriterat men det ger jag fasiken i, faktiskt. Vilken ångest i kroppen innan vi gemensamt säkrat alla djur och kunde prata med varandra. Grannen var naturligtvis uppriven, hans schäfer hade slitit läderkopplet rakt av. Vilket jag själv har erfarenhet av då jag haft en bjässe på 60 kilo. Ingen behöver med andra ord kasta sten.

Tillfälligheter som krockar med otur. Jag och grannen pratade länge och han kom senare med en liten present till mina tappra små. Faktiskt är det inte hela världen att en hund sliter sig, jag accepterar det utan protest. Så länge ägaren lyssnar och har ambitionen att vilja göra bättre. Han lyssnade, hade redan gjort bättre och vi kramade darrigt om varandra innan vi skiljdes åt.

Ett glatt slut på en oerhört ångestfylld historia!




♥