För inte så många dagar sedan klev jag snuvig, hes, ganska rädd och inte alls tillfreds genom portarna till Vårdcentralen. Har inte panikångest eller så men efter entrén kommer kassan, efter kassan väntrummet och efter väntrummet hurtiga steg till läkarens kontor. Hon eller han bestämmer vad som fattas mig. Jag blir nervös och inte alls mig själv bara av tanken på att en helt ny bekantskap ska ta på mig. Klämma, känna, låtsas lyssna och så förkunna domen. Kan lika gärna bli "åk hem å ta en whisky, det hjälper" som "jag vill att du tar det lugnt, sover, dricker vatten- att du blir feberfri"
Tycker verkligen inte om det. Kan nog sträcka mig till att jag avskyr att gå till läkaren.
För vet du? Jag är tjock.
Då spelar det ingen roll om jag äter nyttigt, har fina värden, bra blodcirkulation, många vänner, ett leende som når ögonen eller ben som tar mig många kilometer varje dag. Går jag till läkaren med ett brutet ben är det ingen som lyssnar. Helt enkelt.
Fast denna gång, jösses. Min läkare var så bra, lugn, tålmodig och inkännande. Rätt kvinna på rätt plats. Hade inte ens något emot att hon strök min rygg och pratade långsamt.
Jag började gråta av tacksam lättnad, läkaren fick tårar i ögonen av mina känslor och kärleken som väntade utanför började gråta han med när han ömt lotsade mig hem.
Hoppas jag orkar vårda minnet av det läkarbesöket för all framtid.
♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar