 |
| så här tittade jag på honom när jag sa det |
Sa till en okänd människa att jag är färgblind. Det bara kom.
Han menade att han inte kan språket längre "det pratas ju bara arabiska på gatorna i Kristianstad". För att inte tala om hucklena, hucklen överallt! Upprörda händer, flygande saliv. Såg att han ville ha min syn på saken.
"Själv är jag färgblind".
Kändes som att vi tittade på varandra flera minuter i tystnad. Bägge funderandes på vad jag just sagt, bägge väntandes på den förklarande fortsättning som aldrig kom.
Vet fortfarande inte om han förstod eller om han tog mig bokstavligt. Bytte ämne gjorde han dessbättre och det kändes nog så viktigt. Ska banne mig köra samma fridsamma fras i liknande lägen- den var pinsam när den hoppade ur munnen men vettig när den landade.
Ibland kan det vara utmärkt att tala innan en tänker.
♥
Jag har själv bott och arbetat utomlands (Asien) och det skulle aldrig falla mig in att markera min skillnad gentemot lokalbefolkningen genom min klädsel eller mitt uppförande i övrigt. Jag tar seden dit jag kommer och ser det som en grundläggande hänsyn mot dem vars land jag befinner mig i.
SvaraRaderaOm man tvunget måste markera att man är annorlunda, så får man också finna sig i att behandlas annorlunda. Som man bäddar får man ligga.
Hej! Jag är inte säker på att jag förstår hur du menar. Utveckla gärna!
Radera