Vi är vuxna sommarbarn

så stolt över den här coola lilla tjejen (ulla alltså)

längs piren i hällevik

till middag: pizza a´la jessica

Körde till Hällevik för att... vi kunde, hade tid och ville. Började med plock-frunch vid piren innan promenad där varmt regn äntligen, äntligen gjorde oss sällskap.

Jag är helt tagen av Hällevik för här fick jag ett möte som kommer värma mitt inre för lång tid.
Vi strosade längs havet, kände doften av ärtsoppa och närmade oss ett hotell som nu såg ut att verka som flyktinganläggning. Det hälsades vänligt till höger och vänster och jag trivdes. Var på väg att vända åter till bilen när jag märkte att Ulla och Tage väckte glad uppmärksamhet. Snart kom en liten pojke fram och ville klappa. Så klart han fick! Vips hade vi ett gäng vänliga killar kring oss som på engelska ville veta vad vovvarna hette, klappa och deras ögon gnistrade när de fick någon av hundarnas uppmärksamhet. Satte mig på huk, tog upp Ulla och visade en av pojkarna hur han skulle hålla armarna för att få ha henne i famnen. Sedan var det kö för vovve i famn och slick i mungipan! Vår lilla sötnos var hur cool som helst och gav var och en sin fulla, uppriktiga uppmärksamhet. En av killarnas mammor kom efter en stund, klappade, trasslade ut Ullas ben som fastnat i kopplet, såg mig i ögonen och gav mig ett leende som jag aldrig kommer glömma.
Till och med Tage blev i all hast upptagen i famn och innan vi hann invända satt han förvånat där och pussade varsamt en varsam pojke i hans lyckliga ansikte.

Har återkommit till den här stunden hela dagen. Ibland i tanken och vid andra tillfällen när jag pratat med Uffe. Älskar hur det här fick oss alla att må och hur det får mig att fundera. Några minuter av viktighet som jag aldrig kommer glömma!

Det viktigaste i livet ÄR gratis och en mycket liten vovve kan tina många sinnen. Jag skulle vilja dela med mig av det ofta. Men hur?




♥