Ett sant äventyr- Bjärehalvön!

hovs hallar

lunch på klipporna

vad som skulle varit en kort vandring bland stenblock...

...& rösen

blev till trängre passager...

...utforskande av fotvrickande strand

... & rent branta partier

vi överlevde & fick njuta den här vyn på hemvägen

äntligen-fikapaus-igen-jag

mer fikapaus efter äventyret

suddig ulla var så här trött på väg hem

Vi bjöd in svärisarna att ta en tur till Bjärehalvön för att kika runt samt för kort vandring (3 km) i bitvis knepig terräng. Började med lunch på stranden vid Hovs Hallar och borde ha förstått att vända innan vi ens börjat- stenigt och besvärligt för vissa redan vid den korta strosen ner mot vattnet. Men efter närande picknick fortsatte vi till den korta slinga som skulle ta oss på upptäcksfärd och åter till parkeringen.
Problemet var bara att vi aldrig verkade börja vända åter. Vattnet slut, svärisarna slut, jag ganska säker på att vi gick i fel riktning. Helt plötsligt vandrade vi högt ovan havet. På en stig kantad av taggiga buskar, bitande myror och stup. Med en svärfar som var yr och en svärmor som var trött i benen- hela tiden längre och längre bort från parkeringen. Varmt och fuktigt var det när vi kom till en hage och efter en stunds dividerande beslöt oss för att fortsätta till Kattvik, närmsta by.
Vi gick på led genom en hage med får, genom skog, över fallna träd, nedför en ravin och tillslut fann vi en grusväg! Tror sällan jag varit så lycklig över att ha en anonym, grå grusväg under fötterna.

Gissade att vi hade en 5-6 kilometer tillbaks till bilen. En sträcka som inte kunde komma på tal eftersom halva gänget var ordentligt slutkörda redan.

Svärmor ville ringa taxi men Uffe joggade (vilken talang!) hela vägen tillbaks till Hovs Hallar, hämtade bilen och plockade upp oss andra. Vid det laget hade jag med min allra vänligaste hotellreceptionistsröst hunnit tigga vatten vid en sommarstuga, vi hittat en glasskiosk och satt och skrattade åt äventyret.
Grämer mig lite över att jag slutade ta bilder ungefär där allt började gå åt skogen, bokstavligt talat.

Hur långt det var tillbaks till bilen? Fem, kanske sex backiga kilometrar. Om det fnittrades hejdlöst i bilen på väg hemöver? Ja.

Tycker nog ändå- fast han inte lyssnade på mig när jag sa att vi gick fel- att kärleken är värd en fotmassage. Det ska han få nu!




♥