Rollator-zombie-maffian

Att vara en stackars modern människa som jäktar mellan hem, buss och arbete är till merparten lekande lätt. Ser till att vara ute i god tid och bära bekväma skor, värre stressad är jag oftast inte.

Fast det finns en grupp människor som får frustrationen i mig att vakna och låta prova mitt tålamod- rollatormaffian. Den som på ett närmast zombieliknande vis befolkar stadens gator på de mest olämpliga rusningstider. Alltså, inte rusning som i anslutning till tvärgatornas barer utan vid de klockslag där mångas arbeten tar vid eller slutar.
Där jag förgäves försöker runda, välja en snabbare utgång eller passera på ett respektfullt vis så blir det ideligen stopp, missförstånd och trampande väntan. Vi som som går målmedvetet möter varandra på ett sätt som skapar minsta möjliga friktion, ena riktningen passerar till vänster och den andra till höger. Outtalat, logiskt. Förresten, även om jag inte hade en tid att passa tycker jag mig förstå det olämpliga i att stanna mitt i en gångpassage eller gå som enda gumma mot strömmen. Du med?
De pensionerade vandalerna till söndagsstrosare däremot! De stannar mitt i en dörr och blir stående lugnt funderande innan ny riktning tas ut. Tjoar långa ramsor åt någon bekant som skymtar tvärs över lokalen. Bestämmer sig plötsligt för att snedda diagonalt med rollatorn genom en folkmassa vilket leder till totalstopp i alla andras riktningar. Som den oändligt felplacerade korken i den likaledes felkonstruerade flasköppningen.
Har funnits fler än en dam eller farbror som jag resolut velat lyfta upp i farten och ställa ned på en trottoar med utrymme för deras planlöst veliga hattande.

Förstår att jag måste vara inlåst i en självcentrerad bubbla som låter sekunder förlorade på grund av irrationellt beteende reta upp mig. Till detta erkänner jag mig utan omsvep skyldig.

Idag är det ny fredag, ny rusningstid och ny chans att vara givmild med sekunderna!




❤️