Koppla hunden! Eller?

Ska jag ha munkorg också?

Blir ledsen när jag läser arga insändare eller blogginlägg som spyr sin avsky över oss som inte har hundarna kopplade hundra procent av tiden. Vad vill avsändarna uppnå? En hundfri värld?
Många som, som jag, har hund känner nog igen sig i problematiken som kan uppstå när du eller jag försöker lära vår kära familjemedlem alla fördelar med att vara lyckligt lydig. En lydig vovve är inte något som kommer per automatik, ska tilläggas.

Jag anser det vara riktigt, riktigt viktigt att hunden får röra sig fritt under åtminstone en av dagens promenader. Det ger bland annat vår vän en chans att nosa på världen i sin egen takt, springa fort och känna frihetens vind i pälsen.
Är för min egen och andras skull noga med att bara släppa lillan när vi är ensamma i den närmsta omgivningen. Har ständig uppsikt och tittar mig omkring för att försäkra mig om att vare sig människor, andra hundar, rovfåglar, kaniner, rådjur, ryttare eller vad det månde vara, närmar sig.
Människor kan bli rädda även för en så liten hund som Ulla, rovfåglar vara farliga, kaniner och rådjur kanske trigga jaktlusten, hästar bli skrämda eller deras ryttare inte se henne. Jag tar det säkra före det osäkra som du kanske märker...

Varför då inte bara ha hunden kopplad och göra alla en tjänst?
Därför att jag vet att lyckliga, stimulerade hundar bidrar med mycket och därför att jag tycker att vi människor är skyldiga att ge våra djur största möjliga frihet. Jag vill få dela dessa ystra stunder med min vän och indirekt har även andra glädje av en balanserad jycke. I vårt fall bland annat grannens barnbarn vars hela vecka är räddad när de blygt frågat och fått lov att sköta om Ulla en timme eller två.

Enda sättet att lära en hund att komma på kommando är att släppa den fri, jag lovar att det inte går att öva in detta teoretiskt hemma i hallen. Enda sättet att på ett harmoniskt sätt gå på skogspromenad utan koppel är att öva. Öva, öva och öva lite till.
Vi för vår del övar varje dag, inga missöden har skett. Ännu. Snart kanske dagen kommer när lilla, glada Ulla vill testa vad som händer om hon istället för att komma när jag kallar lunkar fram och hälsar på den mötande människan. Först då kan jag visa henne att så går det inte till och sedan fortsätta öva.

En eftermiddag när jag och kärleken besökte en av stadens handelsträdgårdar log vi i samförstånd åt två exalterade barn varav den ene utbrast "men mammaa titta! Det är riktiga djur!" varpå lillkillen pekade på bassängen med glufsar* och sköldpaddor. Riktiga djur, en raritet? Det om något tycker jag är skrämmande.

Kan vi inte försöka vara en gnutta mer toleranta mot varandra?
Jag har själv inte barn och kan, fy på mig, bli ganska irriterad över gapiga föräldrar med kinkiga barn. När jag sitter på ett tåg och försöker sova, när jag betalat för att se en film på bio, när jag besöker ett museum eller mitt i middagen på en restaurang. Steget mellan att bli irriterad till att skriva långa krönikor om att införa barnfria zoner är långt! De flesta föräldrar är duktiga, tar sin uppgift på allvar och behöver inte mina suckar eller tillrättavisande pekfinger utöver att de kanske även de hade en jobbig stund där i biosalongen.

Så, ser ni mig med en liten Ulla utan koppel, försök förstå att vi övar för att behålla en värld där även djuren har en tydlig plats. Det vill säga inte bundna av kedjor eller placerade i bur.

♥

*glufsar är IPad-slang för guldfiskar :)