På valpfronten

... enorma framsteg.

tage(t) den XVI:e

kille i rött

Lilliplutt växer så hans små tröjor sprängs!
Inne kissas det alltmer sällan och dygnsrytmen börjar dra åt samma håll som för resten av flocken. Sovs faktiskt rätt skapligt. Vi människor i vår säng och vovvarna i sin lilla bur vid elementet. Buren verkar populär för de går in och lägger sig på eget bevåg när andan faller på.
Längre promenader funkar hur bra som helst, utan pipande och med ett jädra tempo. Kopplet accepterades efter två minuter, är som han inte gjort annat än att ledas i en lina- vilket ju inte brukar höra till vanligheterna för ett ovant djur. Vi har även åkt buss, vistats bland hektisk trafik och ja, han tar det mesta med öronen nyfiket spetsade.

De första gångerna klorna skulle klippas tjöt liten Tage som om jag misshandlade honom grovt men nu senast gick det faktiskt fint- klarade det utan Uffe-assistent.
Att bli badad är tydligen hur skönt som helst, till skillnad från med hans storasyster som gärna slipper sådana obehagligheter och ser på en med bedjande ögon så snart hon förstår vartåt det barkar.

Kärleksfull är han också, den lille. Husses famn är helt klart favoriten men jag duger också. Åtminstone till nöds, ifall husse inte skulle vara hemma ;) För i famnen ska valpis vara så snart vi sitter ner. Han blir varm som en kamin och det riktigt kliar i ens eget skinn när han legat bara en liten stund. Förstår varför det känns obehagligt för honom att bli uttvingad i minus 20. -Särskilt som det faktiskt går lika bra att kissa på en gardin! påpekar Tage och himlar med sina runda små charmknutteögon.
Ulla verkar må bra då hon har en hundkompis i hemmet och de leker fortfarande timmavis varje dag. Dragkamp, brottning, smånafsanden... Är väl bara utomhus som storasyster gärna nosar i sin takt och inte orkar ägna tid åt en barnslig valp.

Tage är en ovanligt fysisk, uttrycksfull och lättlärd liten krabat. Härmar. Han kommunicerar med en märklig målmedvetet. Tar till tassar, blinkningar, frustanden och allt han kan komma på för att få oss, korkade människoapor att förstå vad det är han vill. Söker mycket ögonkontakt. Blir väldigt, väldigt stolt över beröm- framförallt förstår att han varit duktig och viftar med hela sin lilla kropp. Ett "nej" i vanlig samtalston leder till att öronen ramlar i golvet samtidigt som han springer raka vägen till sin korg.

Om två veckor hoppas jag att vi kan återförena mattor och golv. Kanske är jag optimist, vi får se.





♥