Att tycka synd om sig själv

väck mig när jag vill det,
inte förr!

Har varit riktigt peppad att komma igång med träningen. Den 25 januari öppnar ett nytt gym mitt inne i stan, nära jobbet och bussen. Innan jul kändes januaris slut som en evighet bort- nu har jag varit svag så länge att tanken på fysisk ansträngning inte finns.

I går sov jag hela dagen och eftermiddagen, kom hem från jobbet tidig morgon. Var vid 19.30 bara tvungen att lägga mig en liten stund. Kärleken kände att jag behövde hans värme och gjorde mig sällskap. Vi klev inte upp mer den kvällen och jag sov godaste gott till torsdag morgon när väckaren pockade på uppmärksamhet.

22 timmars sömn. Hur i hela friden ska jag orka börja leva igen?




♥