Jag kan älta saker i månader, tro mig. Som en konversation jag hört på bussen, en krönika jag läst i Metro. Ett ordval som skaver, en bild som gör detsamma. Otaliga är de skolor och sammanhang som berättar vilken skada sociala medier kan göra för eller, oftast mot karriärer. En gång fick jag själv den retoriska frågan vad jag tyckte var godtagbart att dela på till exempel Facebook. Kraftfulla råd, eller kanske snarare rekommendationer debatteras vilt.
Jag tycker inte det är okej att trakassera eller hota. Inte heller att är det okej att skjuta ärtor på duvor. Skulle jag mot bättre vetande skjuta ärtor på duvor så hade jag inte lagt upp det till allmänt beskådande. Tycker verkligen inte det är okej att dumpa avfall i skogen. Eller- det mesta som är olagligt är vid närmre eftertanke inte okej. Varken för min egen eller associerades image.
Men låt låtsas att jag helt öppet är med i en swinger-klubb? Eller att jag lägger ut bilder på min tatuerade snippa? Att jag är Sverigedemokrat? Moderat? Greenpeaceaktivist? Är vegetarian eller av rädsla vägrar vistas i solljus? Har en psykisk diagnos som ibland spelar oss alla spratt? Lever med en kvinna och två män? Tror på urkraften och därför dricker mensblod vid fullmåne? Att jag jobbar på bank men på fritiden knackar dörr för Jehovas?
Frågeställningen är löjlig och naturligtvis gravt inskränkande på individplan. Själv är jag inte alls sugen på att kliva tillbaks ett par generationer, ta hatten i hand, bocka och tacka. För är det inte så att vi alla istället måste bli bättre på att skilja på sak och person? Okej, han jobbar på bank men är tydligen även troende. Det ena behöver väl inte ta ut varandra?
En sak gör mig dock förvånad. Våra politiker måste ha blivit instruerade i hur viktigt det är att vara nära sina väljare, nära som i till exempel Twitter. Där uttalar de sig i egenskap av sitt yrke. Tycker det hoppar grodor till både höger och vänster och då kan jag bli matt för där hade jag ju velat ha en förebild!
♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar