Jag är inte ensam!

Krönika av Sanna Lundell, publicerad på aftonbladet.se den 19 september:

"Jag har vadat fram i mental gyttja sedan i söndags. Trodde aldrig att ett valresultat kunde förpassa mig till ett sådant handlingsförlamat mörker. Hade så gärna velat vara en sådan där person som känner slagkraftig vrede, genast vill vända blad och blicka framåt med kämpaglöd och ett nyväckt hopp. Jag är inte en sån person uppenbarligen. Jag stirrar hålögt, känner hopplös­heten rulla in, har diffusa smärtor i kroppen och vill helst bara sova. Kan bara inte begripa att livet bara fortsätter som om inget hade hänt. Att väderpresentatörerna ser glada ut när de får visa upp en stor gul sol, att det bakas bullar, delas ut post, hålls lektioner, körs bussar, städas gator, krattas löv och skrattas över en kaffe.

Sverigedemokraternas framgångar är en kris för Sverige. Kris definieras enligt följande: En ­händelse som drabbar stora delar av samhället och hotar grundläggande värden och funktioner.

Sverigedemokraterna är enligt den definitionen en enda stor vandrande kris som nu har blivit Sveriges tredje största parti. Deras politik hotar alla människors lika värde, hotar jämställdheten, hotar press- och åsiktsfrihet, hotar barnkonventionen, hotar hbtq-rörelsens existens, hotar fackanslutna, hotar medbestämmandelagen.

Och ja, jag skulle kunna rabbla exempel på varför, kopiera och klistra in från deras partipolitiska program, men då skulle utrymmet för min kolumn snabbt fyllas till bredden med antimänsklig propaganda.

Att Sverigedemokraternas idévärld bottnar i rasism har jag och andra med mig stått och skrikit, viftat med röd flagg om och varnat för i flera år nu. För döva öron. Skygglappar. Förgäves. Eller så tycker folket plötsligt att det där med rasism och hat är sekundärt. Inte så viktigt. Viktigare med sakfrågor som gynnar den egna plånboken. Den enkla lösningen, dikotomin med en syndabock - invandringen, och den heder­liga godheten i form av en vit medelålders svensk man som måste skyddas.

Jag tycker att det är så förbannat slappt, osolidariskt att inte ens tänka ett varv extra och fundera på om det verkligen är rumänska romers fel att oseriösa arbetsgivare anlitar lågbetalda polska chaufförer för att dumpa de svenska ­lönerna? Är det verkligen de ­asylsökandes fel att Tetra Pak stänger ner sin fabrik i Lund och gör 250 anställda arbetslösa? Är det muslimernas fel att Reinfeldt sänkt skatterna med 140 miljarder, slösat bort 97 miljarder i Nuon­affären, slumpat ut vår välfärd och pumpat in miljardbelopp för att rädda de svenska storbankerna när finanskrisen kom. Inte ens en idiot kan ju göra den analysen.

Jag tar också de här 13 ­procenten personligt. Fyra år som kolumnist, några kritiska texter om SD och tusentals hatmejl, våldtäktshot, dödshot senare. Nätsoldater in the name of SD. Inget annat svenskt parti har anhängare som hotar journalister på det här sättet. Och nu har de 13 procent av folket bakom sig."

Precis så här känner ju jag! Fast jag inte är lika duktig på att sätta ord på frustrationen. Sannas text gör mig försiktigt hoppfull. Jag är inte ensam om att brottas med de här starka, existentiella känslorna efter valet. Jag håller förmodligen inte på tappa förståndet. Tack.





♥