Färgerna lämnar skeppet

solig ledig morgon :)

längs-vägen-fint

två små i långt gången höst

högvatten

två små
på olika vis
kamouflerade 

eken roströd, alen grön, kastanjen gul

Å, fy så motigt det börjar bli att ta sig ut på den där dagliga turen. Behöver använda mer fantasi och energi än vanligt för att naturen ska ge mig den vitamininjektion som jag är van att få gratis. För det är något dränerande i, för mig i alla fall, att omge sig med döende löv och vilande buskar. Färgerna har lämnat skeppet.

Just därför är det viktigare än någonsin att komma ut, nyttja och samtidigt öva min förmåga att njuta detaljer. Vattenytans krusning efter en and, knoppen bland blad, klara stjärnor på den svartaste av himlar, blå eld i fårhagen, alkottens detaljerade elegans, det gröna bladet bland de döende, björkens bark, maskens ådring, ljusets reflektion i asfalt, en slöja av kråkor över himlen, spåret efter betande hjort, den unika iskristallen och känslan av en frostnupen kind...
Av erfarenhet vis nog att ta lite hjälp på vägen innan håglösheten slår mig som en slägga i huvudet. För den gör ju gärna så någon gång i mörkaste januari.
Äter min Omega-3 (mammor har alltid rätt) och min D-vitamin samt ser till att ta mig ut i friska luften. Promenera långsamt eller snabbt spelar ingen roll- ut i dagsljus är vad som gäller.

Har tagit mig igenom det här 35 gånger redan; ibland snubblat, ibland triumferat och någon gång ramlat. Men vet du vad?

Jag är aktivt redo och har ett övertag, kom igen bara- mörkerjävel!




❤️