Loppis, möte & hopp

allt på bilden är loppis

Vet om att jag är väldans dålig på att ge liv ifrån mig här. Önskar och hoppas att jag kan ge en förklaring till det under nästa vecka, om inte förklaring så bättring. För jag saknar att skriva lika mycket som jag vet att inte skriva i affekt. I affekt är just vad jag är, trots skratt och dagar som passerar så försvinner det bara inte. Det där som skaver och retar. Mig till vansinne.

Å andra sidan har jag på sistone lagt krut på att höra av min direkt till betydelsefulla människor. Berättat hur jag har det och frågat hur de har det. Träffats. Setts. Visat korten och fått se andras.
Förlösande.

Har också märkt att jag fortfarande blir glad ända in i själen när det går bra för människor i min närhet. För varför skulle det gå sämre för mig för att det går bra för någon annan? Vi drar, knuffar, puffar, lockar och släpar varandra, snart är vi alla fria.

I dag fyndade jag på loppis- var hur länge sen som helst. I Göteborg tror jag minsann?
Föll för den fulsnygga ljusstaken på bilden. En finsk skönhet som jag tveksamt närmade mig men som fick kinderna rosigt fina så snart jag tog staken i hand. Eller nej, men fy! så menade jag inte alls din snuskhummer.




❤️