Ingen verklig orättvisa

fortsätter rensa...

morgondagens lunch, kärleken hade
tydligen annat...

Började jobba i förmiddags och var noga att berätta för kärleken att mitt mobilbatteri var på upprinningen redan tidigt. På eftermiddagen hade jag snålat med användandet och skrev tidig kväll att jag fixat banankartonger, var vi skulle ses och en puss. Kärleken svarade och sedan var det inte mer med det. Förrän när jag slutat, stod och (för ovanlighetens skull) väntade med banankartonger kring benen och ett mobilbatteri som visade på tio procent.

Väntade och väntade, ringde och ringde. Tills det var tre procent kvar av batteriet- då lät jag sista samtalet gå till taxi. Kom alltså hem i lyxtransport, hade lyckats ta med mig några av de bananlådor jag bett att få. Kärleken mötte förvånad upp i dörren- han trodde att jag slutade någon timme senare och hade inte kollat mobilen.

När jag en stund senare frågade om min skatt ville ha chili kon carne till lunch visade det sig att han fått kasslergryta av sin mamma. Till lunch.

Jag vill också ha mina kära nära, vill jag skrika. Fast det gör jag inte. Jag ler och låtsas som ingenting.
Orkar inte vare sig reagera eller agera. Men det stör mig, på ett å endera sidan omoget vis, på det andra ett självklart vis. Jag skulle älska om min mamma kunde skicka med mig lunch till morgondagens jobb! Och jag skulle älska att be mina egna föräldrar om hjälp med hundarna och samtidigt erbjuda samma hjälpt tillbaks. Vore så enkelt.

En förbannat dålig skit-tisdag, eller hur?





❤️