Tack!

glad svärfar äter minipizza

ett bord fullt av godsaker

svärmor spillde & uffe hjälper till med kjolen...

Blir jag någonsin vuxen?, tänker och känner jag där jag för hundrade gången denna vecka ringer svärföräldrarna och ber om hjälp. Är det inte hundar som behöver passas, jag som missar bussen eller träd som bör klippas händer något annat. Ofrånkomligen.
Som idag när en lastbil körde in i ett av våra träd. Rejält. Varpå åkeriet ringde Uffe, som ringde mig, som ringde svärfar... Fast innan jag ringde kämpade jag mig svettig med den där jädra grenen som hängde ut över halva vägbanan och riskerade livet på folk.

Varannan dag verkar vara en smörrebom.

För att visa uppskattning för all hjälp bjöd vi hem akutjouren, svärföräldrarna på en bit mat. Svärmor visar sig älska anklever lika mycket som mig och av godsakerna på faten finns inget kvar.
Kvällen har varit fin och jag är så, så tacksam!
Har erbjudit mig att fixa lasagne till svärmoderns syföreningsmöte nästa vecka och hoppas hon nappar. Det skulle bli gudagott och annat än färdigköpt!

Bara den här veckan har vi behövt hundpassning tre dagar, ekonomisk hjälp en gång (fel på internetbank), hjälp med trädklipp och så dagens kalabalik med grenen som störde trafiken. Vad vore vi utan mina svärföräldrar? Bara barnen.




❤️