Min hemmahelg är lugn och skön. Har börjat varje morgon med att rita en lång dutt, tänka/laga/njuta mat, promenerat i högar av frasiga löv och fått bonusen att springa in i en utflyttad vän och prata ikapp. Krama, prata, se och skratta… tillsammans. Äntligen, igen.
Och så har jag skrivit ett brev på uppdrag av någon annan. Fy fasiken vad svårt! Jag som i vanliga fall (som nu) låter fingrarna flyga över tangenterna i takt med tanken. Mig själv känner jag. Mig själv kan jag babbla om utan att kolla källor eller be om ursäkt för hur tanken kom från huvudet ut till fingrarna…
På spisen puttrar en snabbgryta med den tärnade oxfilé som blev över från gårdagen. Doftar mumma och blir ett perfekt sällskap till "Bron", om bara en liten stund.
Samtidigt sjunger Laleh om hur vi ska slåss mot Goliat för att göra jorden hel, att vi ska ta över världen, göra vattnet rent och aldrig skada varandra. Vi ska bli mäktiga!
Kramar.
❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar