… heter det.
Nu i efterhand kan jag tänka att det var fasligt onödigt att ännu en gång bli så där fylld av ångest, allt detta onda för en kurs om några timmar. En som med mina mått mätt och facit i hand gick strålande- jag till och med besvarade någon fråga av egen fri vilja. Fast kämpigt är det, att tampas med de inre demonerna!
Under gårdagkvällens arbete dryftade jag min ångest för kollegor jag respekterar och känner förtroende för. Visar sig att det inte bara är jag som fylls av obehag. Jag är inte ensam och tillsammans skapar vi vårt gemensamma klimat. Ingen tvingar någon till något.
Idag kände jag stödet i ryggen och det var guld värt. Tack! I grund och botten kan jag service, pratar jag obehindrat dagarna i ända, har jag ju en massa kunskap… Varför ska det då behöva vara så svårt innan det blir nästan lätt? Varför har det blivit så här för mig? Varför ska inte andra människor få chansen att lära känna mig?
Saker att fundera på, nästa steg av utbildningen kommer snart. Nu ska jag ta mig tid vara stolt över dagens prestation, den var fem steg i rätt riktning för mig som människa.
Kvidevitt…
❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar