Att aldrig vara första valet

dagens stad

Lägger märke till en mängd saker varje dag, tänker hur jag vill dela på bloggen men vips sover jag i soffan… Ute är det för årstiden varmt samtidigt som sjok av fåglar färgar himlen fladdrigt svart.
Dessvärre agerar denna sida märkligt och tankar på ny bloggadress och allt som där till kommer varvas med latmasken i mig. Blir liksom inte av!

En sak jag vill berätta om och som ligger mig mycket varmt om hjärtat är samtalet jag hörde i lunchrummet en dag.

A: Heeej, allt bra?!
B: Jaaa, verkligen. Du med?! (kramas)
Prat om vädret…
A: Men du, vad gör du på måndag?
B: Inget särskilt, är ledig :)
A: Vill du komma hem till mig och äta lunch?
B: Ja, eller på måndag sa du?
Tystnad…
B: Vad skoj! Jag kommer jättegärna om jag inte har annat för mig!!!!!

Brukar dryfta ämnet med min älskade. Känns inte som det finns någon annan än Uffe som jag har högsta prioritet hos. Överallt annars blir jag vald sist i laget, eller sist är väl att ta i men du förstår? Kanske för att jag känner med, är medgörlig, förstår och stöttar? Det är himla lätt att bli tagen för givet då tyvärr. Ville kliva upp och krama om kollegan jag inte känner, för jag vet hur det skär att få "om jag inte har annat för mig" kastat i ansiktet.
Vad är det för sätt egentligen, att inte bara svara antingen ja eller nej? Utan att invänta eventuellt mer intressanta bud. En lite skamsen situation men uppbenbarligen är det inte bara jag.

Om du inte gillar mig gillar jag förmodligen inte dig heller. Och om jag gillar dig så gillar jag dig jättejättemycket… Lite så fungerar fungerar min verklighet.




❤️